:)
I know..
It's still you..
It's you.
more than words can say
If I did'nt care
Would I feel this way?
If this is'nt love
then why do I thrill
And what makes my head go round and round
while my heart stays still?
If I didn't care
would it be the same?
Would my every pray'r begin and end
When I speak your name?
And would I be sure that this is love
beyond compare?
Would all this be true
If I didn't care for you?
Mina tankar går längre nu, när jag satt ord på känslorna. Nu när han vet har jag inget att dölja, jag behöver inte ljuga för mig själv längre i ett patetiskt försök att begrava känslorna. Jag inser att de funnits där länge, men jag har tystat dem innan de ens funnit styrka att viska. Vi är båda totalt livrädda, men han ännu räddare än jag. Lite otippat, med tanke på att jag ett tag trodde att jag aldrig någonsin skulle våga se åt någon.. Mitt hjärta har blivit krossat ett antal gånger. Inte jättemånga, men rätt rejält. Men jag inser att om man inte tar chansen att låta någon lappa ihop det åt en, så kommer sprickorna alltid finnas kvar.
Jag är mer rädd för hans skull än för min egen. Jag vill inte vara den som sabbar honom ännu mer ifall det inte skulle fungera. Men han är likförbannat det sista jag tänker på innan jag somnar, och det första jag tänker på när jag vaknar. På kvällarna spelas hela min närmaste framtid upp för mitt inre, den jag önskar mig, och han är alltid där. På senaste har jag önskat mig en trygghet, en trygghet med en annan människa. Någon att somna intill och vakna bredvid, någon att äta med, titta på tv med. Någon att prata med, någon att skratta och gråta med. Nu fattar jag att det inte är någon jag vill göra allt det där med, det är honom. Den här bloggen startade jag för att låta er följa mig i jakten på den rätte, när den rätte kan ha funnits i mitt liv de senaste två åren utan att jag insett det.
Vem är det som fått mig att skratta när jag helst velat gråta? Vem är det som torkat mina tårar, om de trots allt fallit? Vem är det som lyssnat på mitt eviga tjat om nu helt obetydliga saker? Vem är det som gett mig det lilla självförtroende jag haft på senaste? Vem är den första jag tänkt på när jag behövt någon? Vems namn är det jag använt allra mest?
Det är hans.. Det är ditt, det är du.
Lucas - It's you..
Peyton - What?
Lucas - It's you.. When all my dreams come true, the one I want by my side.. It's you..
Du.. Du.. Du.. Dig.. Dej.. You..
Without your love my life aint nothing but this Carnival Of Rust.
You are my sweetest downfall..
Det känns en aning meningslöst att skriva här nu. Det är få jag känner som vet om att jag skriver den här bloggen, men han är en av dem, och han har listat ut att allt jag skrivit på senare tid handlar om honom. Det visste han väl egentligen redan från början, eftersom han känner mig mycket bättre än jag känner mig själv. Jag har inte direkt fått klart för mig vad det betyder, att han vet hur jag känner, men smärtan i magen säger mig att jag ännu en gång står kvar, ensam och naken, blottad och sårbar. Det värsta är att jag hade honom, en gång. Det är länge sen nu, men det spelar ingen roll. Det var jag som kastade bort honom. Jag verkar ha en tendens att göra så. Kasta bort de jag bryr mig om och sen inse att jag varit en idiot, igen. Man tycker ju att jag borde ha lärt mig efter Connys död.
Hade jag bara varit tyst, inte erkänt att det handlade om honom, då hade allt varit oförändrat. Vänskapen, den mest underbar vänskap jag någonsin varit med om, hade inte varit skadad. Men.. nu är det sagt.
Once again
I spoke my heart
Once again
I should'nt have
Once again
I find my self in tears
Once again
I try picking up the pieces
But when I realise
they no longer fit together
I cry some more
The edges seem to be
way to damaged
to ever recover
The words
already spoken
Can't take them back
Wont take them back
Thinking of you tonight
about what could have been
If I had'nt
Once again
Spoke my heart..
I can touch my own fear..
................
Haha, jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv.
Rädd... igen.
Jag vill.
Det är inte tillräckligt. Jag kan inte ha det så här mer! Jag vill inte! Jag har sån livslust nu så det är helt sjukt. Jag bara vill. Jag bara måste. Jag kan inte sitta på min otroligt vackra bakdel och vänta längre. Jag tänker gå och fånga det. Livet. Jag kan inte leva detta halvdana liv mer. Jag vill att mitt liv ska vara så mycket mer än det är, och det är bara jag som kan göra det till vad jag vill att det ska vara. Det är bara det att min motivation ofta försvinner innan jag hinner göra allt det jag vill, och sen är jag nere i det där träsket igen. Bara för att allt känns otillräckligt. Jag vill.
Samson.
Jag pratade lite med pappa idag, om hur han spelar på mitt samvete. Precis som jag trodde hade han ingen aning om att han gjort det, men nu kommer han antagligen tänka till innan han säger något. Bra, och en poäng till mitt självförtroende!
Jag vet fortfarande inte vad dessa känslor egentligen betyder, men för ovanlighetens skull känner jag inget behov av att rusa in i något som ändå går i kras om några dagar. Jag låter det ta den tid det tar, svaren kommer. Är man menad att vara tillsammans så blir man det. Det är vad jag tror. Det är vad jag måste tro.
And he kissed me 'til the morninglight.
Tillåter inte mina tankar att nå dig. Jag har aldrig släppt någon jag tyckt om så lätt, och dig älskade jag mer än jag någonsin älskat någon förut. I guess that was'nt enough. Starka känslor som snabbt tog slut. Sorgligt, men sant. Egentligen är det inte sorgligt. Det är en jäkla tur att jag släppt dig, annars hade det varit jobbigt. Ibland tvingar jag mig faktiskt att tänka på dig, för att se om det gör ont eller om jag känner någon slags saknad. Men det gör jag inte. Tack.
Feg..
Jag har otroligt lätt för att få dåligt samvete. Just nu har jag väldigt dåligt samvete. Jag känner ett stort behov av att vara ifred just nu, därför går jag nästan alltid och lägger mig tidigt och tittar på OTH, för jag orkar inte med mitt eget just nu. Pappa har märkt det och nu spelar han på mitt samvete. "Jamen, gå ifrån mig bara, gör det". Varför gör han så? Det gör ont. Jag vill inte såra honom, men jag är ju här! Jag ÄR ju här. Om jag skulle bo här då? Hade jag varit tvungen att sitta varje kväll och umgås med honom? Visst, ibland vill jag inget hellre. Jag har väl ups and downs som alla andra, och just nu är jag nere. Jag har ingen ork eller lust till någonting. Inget annat än att skriva och titta på OTH. Jag älskar min pappa, otroligt mycket. Men det betyder inte att jag klarar av att umgås med honom i flera timmar. Jag är väl en individ, jag har väl egna behov och intressen. Det är inte som om att han är den enda i min familj som jag någonsin fräser åt eller blir irriterad på. Jag älskar dem allihop ändå ju! Varför kan han inte förstå det..
Ja just det, för att jag inte säger något om det. Så jag får skylla mig själv.
..............
Hjälp..
