Det känns en aning meningslöst att skriva här nu. Det är få jag känner som vet om att jag skriver den här bloggen, men han är en av dem, och han har listat ut att allt jag skrivit på senare tid handlar om honom. Det visste han väl egentligen redan från början, eftersom han känner mig mycket bättre än jag känner mig själv. Jag har inte direkt fått klart för mig vad det betyder, att han vet hur jag känner, men smärtan i magen säger mig att jag ännu en gång står kvar, ensam och naken, blottad och sårbar. Det värsta är att jag hade honom, en gång. Det är länge sen nu, men det spelar ingen roll. Det var jag som kastade bort honom. Jag verkar ha en tendens att göra så. Kasta bort de jag bryr mig om och sen inse att jag varit en idiot, igen. Man tycker ju att jag borde ha lärt mig efter Connys död.

Hade jag bara varit tyst, inte erkänt att det handlade om honom, då hade allt varit oförändrat. Vänskapen, den mest underbar vänskap jag någonsin varit med om, hade inte varit skadad. Men.. nu är det sagt.


Once again
I spoke my heart
Once again
I should'nt have

Once again
I find my self in tears
Once again
I try picking up the pieces

But when I realise
they no longer fit together
I cry some more
The edges seem to be
way to damaged
to ever recover

The words
already spoken
Can't take them back

Wont take them back

Thinking of you tonight
about what could have been
If I had'nt
Once again
Spoke my heart..

I can touch my own fear..