Jag skulle ge dig, allting du pekar på.. Men bara när du inte hör, vågar jag, säga så.

Jag kan inte ens gå, utan din luft i mina lungor!


Huh.. Jag tänker på dig hela tiden.


Jag har, som vanligt, fegat ur. Jag är verkligen värdelös. Tanken på att inte flytta, utan bara bo kvar, är så extremt bekväm. Jag ger liksom upp så fort något blir det minsta jobbigt. En dålig egenskap jag har! Jag vill ju verkligen, men.. Jag vet inte om jag vågar! Jag är rädd nu, skiträdd, för att flytta.


Och jag saknar dig. Lägg märke till att jag skriver dig, inte honom. Det är alltså inte honom jag pratar om. Utan det är dig. Jag saknar verkligen dig. Ditt skratt, framför allt. Usch, det här är ju bara konstigt :).