Jag har ganska många ovänner i den stad jag för tillfället befinner mig i. Det är en väldigt liten stad där alla i stort sett känner alla, och jag har dragit på mig en och annan fiende. Varför? Mest för att jag inte kan vara tyst om vad jag tycker, tror jag. Alla säger att det är en bra egenskap tills de får smaka på den själv, då är det visst inte lika roligt längre. Så ett och annat rykte går här om mig nu, men jag har ganska nyligen vant mig och bestämt mig för att det kvittar. Men tydligen kan dom helt enkelt inte släppa mig, utan är in på min vanliga blogg och lämnar anonyma kommentarer och beter sig som 12åringar hela bunten. Är det inte coolt?

Jobbigt är det dock, att jag inte ens behöver gå utanför dörren för att räkna idioter längre, för dom har nässlat sig in i familjen på olika sätt. En av dem ska nämligen ha barn med en som tillhör den här familjen, på min mors mans sida. Är det inte klockrent? Jag ser det framför mig, vilken underbar jul det kan bli. Men jag har liksom släppt det också. Jag har alltid varit duktig på att införa en viss sarkasm i mitt liv. Jag brukar skratta åt min egen olycka. Går det riktigt åt helvete kan jag inte hålla tillbaka skrattet, utan utbrister att jag verkligen inte är förvånad. Jag har en hel del otur ibland, nämligen.

Jaja, iallafall. Jag läste en bok igår. "Min typ brorsa". Jag streckläste hela boken, fram tills klockan närmade sig 3. Men jag hatade slutet så mycket att jag tänkte riva sönder hela boken, men istället plockade jag fram block och penna och satte igång fantasin. Jag satt någon timme med det vid köksbordet idag och ska strax fortsätta.