Hej!
Rebecca är mitt namn, eller så är det det inte.. Vad spelar det egentligen för roll? =). Jag är iallafall 20 år, och det är sant.. Även om det inte heller spelar någon större roll. Jag tänker inte presentera mig själv närmare, men däremot tänker jag tala om vad denna blogg kommer att handla om.

När jag var 14 år trodde jag att jag fann kärleken. Det var väl inte riktigt sant. Jag var 14.. Men när jag var 19 fann jag den, med säkerhet. Jag stötte på någon som fick mig att känna mig som en prinsessa. Någon som var så vacker att jag inte kunde sluta se på honom, trots att det gjorde ont i ögonen. Intensiteten i våra känslor var obeskrivlig. Jag älskade honom, och han älskade mig. Jag hade kunnat dö för den människan, utan att tveka en sekund. Vi var allt. Jag tänker inte försöka förklara det bättre, för det går inte. Kanske tänker ni nu att "så säger väl alla som är kär" och det är nog sant. Kanske var det vi hade inte speciellt i andras ögon, men för mig var det det. Han visade mig hur starkt man kan känna för en annan människa. Han visade mig vad kärlek är. Som ni säkert redan förstått så är vi inte tillsammans längre. Vi var inte tillsammans längre än ett halvår, men det spelar mig ingen roll. Det är det kortaste förhållandet jag haft, men det absolut vackraste. Jag var helt övertygad om att det var ödet som fört oss samman, att vi var ämnade för något stort. Känslorna han fick mig att känna sved och gjorde ont, eftersom de inte fick plats i min lilla kropp. De rann över. Jag grät ofta, för att känslorna var så starka. Jag trodde att de skulle ta kål på mig. Det gjorde de nästan också.. Och nu är det över. När vi gjorde slut var vi överrens, men jag ångrar mig fruktansvärt mycket. Han vet hur jag känner och han känner inte det samma för mig. Så, det vackra är över och jag har otroligt ont, men jag skulle aldrig önska det ogjort för tiden med honom är den vackraste i mitt liv.

Men nu har jag bestämt mig för att jag måste gå vidare. Jag har inget annat val. Jag tror på kärleken, mer än många andra. Jag snackar inte om "jag är kär i dig-kärlek". Jag snackar om "Jag älskar dig till döds-kärlek". Titanic-kärlek. Jag tror på att jag fortfarande har en chans att finna den där kärleken, igen. Det måste jag göra, annars klarar jag inte av det här.

Så, den här bloggen har jag skapat för att kunna skriva av mig. Skriva om saknaden, sorgen, minnena, hoppet och drömmen om att få uppleva den kärleken igen. Detta är alltså en blogg skriven rakt ifrån hjärtat, mitt hjärta. Ingen censur, inget dolt, inget gömt. Jag kommer att skriva allt rakt ut. Allt som har hänt, allt som kommer att hända.

Så, följ mig på jakten på Den Rätte, om ni vill =).