Insåg precis att jag lurat mig själv lite, för den där vidriga känslan föll över mig tung som betong och krossade mig, jag är platt som en pannkaka. Svartsjukan, såklart. Jag vill bara slippa. Nu, 5 minuter senare är dock känslan hanterbar. Men när den först slog mig så kändes det som om jag hade en utomkroppslig upplevelse, samtidigt som jag trodde att jag skulle kräkas. Det påminde väldigt mycket om panikångest, vilken är en högst otrevlig känsla.

Framför allt blir jag arg. Arg på att se honom på ställen där jag egentligen skulle vara med, om han inte hade varit en lögnaktig skitapa. Fast jag får dåligt samvete när jag säger så.. Men ibland hatar jag honom så jävla mycket. Jag längtar efter att få slå honom hårt i ansiktet, och inte någon jävla käftsmäll, utan en rak jävla höger med knytnäven!

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.