Two To Tango

I keep waiting..


När ska det hända något? När ska det förändras? Jag har gått i samma mönster så länge, överlycklig över minsta förändring. När ska jag finna mig själv och komma på vad jag ska göra? Vissa är nöjda med att bo här hela livet, utan att ha sett eller gjort särskilt mycket. De träffar någon som de passar ihop med och bygger upp ett liv, med familj och hela grejen. Jag menar inte att de skulle vara sämre, bara att jag inte kan nöja mig med det. Iallafall inte nu. Min pappa har alltid frågat mig när jag tänker börja bete mig som om jag har lust på livet, när jag ska söka äventyr, öppna dörren och leta utanför dessa väggar.

Jag antar att det finns en anledning till att så många, däribland jag själv, sitter fastklistrade framför tv:n och tittar på filmer fulla av äventyr, kärlek och frihet. Jag vet iallafall att jag kan sitta i timmar och titta på någon annans liv på tv:skärmen och önska att jag kunde ta mig ut, göra något mer än det här. Något mer än ingenting.

Det är inte så att jag är missnöjd med mitt liv eller önskar att jag vore någon annan, absolut inte. Jag vill vara jag. Jag vet bara inte riktigt vem jag är, och jag vill så gärna att resan mot svaret ska börja. Och det känns som om starten har närmat sig länge, och att den snart är här. Men jag kan inte bara sitta på röven och vänta på att livet ska börja. Jag måste göra något.

Jag är så otroligt peppad just nu. Jag vill inte sitta om 50 år och tänka att "jag skulle ha..". Jag vill kunna tänka "jag gjorde det..". Så, det är dags att sätta igång nu. Det är dags för mig att bryta mig ut, att vika av den raka vägen och vandra rakt ut i skogen.

Alla böcker, alla filmer de skrivs och görs av folk som önskar att de levt i dem själv.. Eller? Nej, det stämmer inte helt. Vissa kommer ifrån upplevelser. Vissa böcker skrivs av folk som faktiskt varit med om det de skriver om. Så då kan det inte vara helt omöjligt att kliva ur soffan, stänga av filmen och skriva sitt eget manus, eller hur?

Jag vill mer än så här.

Hm.. Jag är osäker på vad det här betyder.


Jag såg texter nyss, som han skrivit, om en kvinna och ett ögonblick som aldrig kommer tillbaka. En liten stund fanns den där känslan i min kropp. Som om man svalt en enorm sten och tyngdkraften drar en mot marken. Som om allt blod lämnar huvudet och rinner ner i fötterna. Som om kroppen smälter och man kan inte hindra det, man bara sjunker. Man blir 100kg tyngre, bara sådär, och man kan inte stoppa det. Men sen försvann den, så plötsligt. Känslan bara lämnade mig och jag känner mig fjäderlätt. Jag är väldigt säker på att orden han skrev inte handlade om mig, han har antagligen träffat någon annan som upptar hans tankar, som vunnit utan att ens veta det. Någon som får allt det jag trodde att jag hade, allt det jag någonsin önskat mig. Och hon vet troligtvis inte ens om det. Hon har antagligen ingen aning om att hon upptar all hans vakna tid utan att ens finnas i närheten. Hon har ingen aning om vad hon vunnit, och vad jag har förlorat. Hade det här hänt för några veckor sen hade jag antagligen gått och lagt mig och gråtit, bara gråtit i flera timmar och inte klivit upp. Men nu.. Det känns liksom helt okej. Helt okej. Jag vann honom, det gjorde jag. Jag trodde också att jag förlorade honom, men det gjorde jag inte. Det var han som förlorade mig. Jag är borta nu, och jag kommer inte tillbaka. Jag har funderat på det här, vänt på det, upp och ner, in och ut.. Funderat på om jag skulle ta honom tillbaka om han bad mig. För en månad sen hade jag tveklöst svarat Ja. Det gjorde jag, när en person frågade. Nu.. Visst lockar det. Tanken på att han skulle krypa tillbaka, be om ursäkt, lova att viga varje dag av sitt liv åt att försöka göra mig lycklig. Men skulle jag förlåta? Skulle jag ta honom tillbaka? Nej.. Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag skulle inte ta honom tillbaka.

Daniel åkte ur Idol. Jag är inte helt nöjd med det. Jag gillade honom. Men vad spelar det för roll, när jag egentligen vill att Olle ska vinna? Han är ju helt enkelt grym!

Jag har bestämt mig nu. Det blir inget Irland. Iallafall inte just nu. För det första så har jag inte råd åt det, för det andra så finns det ett ställe så mycket närmare som jag tycker är lika vackert, och där har de dessutom även en väldigt snygg dialekt. Kan ni gissa var jag ska resa?





Helt rätt, jag vill till Gotland!

Jag har suttit och bölat i ettpar timmar nu, till P.S I Love You. Jag tänkte fråga om det verkligen finns sådan kärlek på riktigt, men det vet jag ju redan att det gör. Det är konstigt hur hoppfull jag känner mig nu, trots att jag nyss såg på världens deppigaste film. Jag saknar honom men jag känner mig inte helt.. Knäckt. Iallafall inte för tillfället. Kanske är det för att jag tror att mitt liv snart ska kunna bli som en underbar film. Jag tror verkligen på kärleken.





- The pogues - Love you til the end.



Galway Girl, underbar låt!



Nu ska jag gå ut med min lilla valp och sen ska vi bädda ner oss i sängen.


God natt :)