Hm.. Jag är osäker på vad det här betyder.


Jag såg texter nyss, som han skrivit, om en kvinna och ett ögonblick som aldrig kommer tillbaka. En liten stund fanns den där känslan i min kropp. Som om man svalt en enorm sten och tyngdkraften drar en mot marken. Som om allt blod lämnar huvudet och rinner ner i fötterna. Som om kroppen smälter och man kan inte hindra det, man bara sjunker. Man blir 100kg tyngre, bara sådär, och man kan inte stoppa det. Men sen försvann den, så plötsligt. Känslan bara lämnade mig och jag känner mig fjäderlätt. Jag är väldigt säker på att orden han skrev inte handlade om mig, han har antagligen träffat någon annan som upptar hans tankar, som vunnit utan att ens veta det. Någon som får allt det jag trodde att jag hade, allt det jag någonsin önskat mig. Och hon vet troligtvis inte ens om det. Hon har antagligen ingen aning om att hon upptar all hans vakna tid utan att ens finnas i närheten. Hon har ingen aning om vad hon vunnit, och vad jag har förlorat. Hade det här hänt för några veckor sen hade jag antagligen gått och lagt mig och gråtit, bara gråtit i flera timmar och inte klivit upp. Men nu.. Det känns liksom helt okej. Helt okej. Jag vann honom, det gjorde jag. Jag trodde också att jag förlorade honom, men det gjorde jag inte. Det var han som förlorade mig. Jag är borta nu, och jag kommer inte tillbaka. Jag har funderat på det här, vänt på det, upp och ner, in och ut.. Funderat på om jag skulle ta honom tillbaka om han bad mig. För en månad sen hade jag tveklöst svarat Ja. Det gjorde jag, när en person frågade. Nu.. Visst lockar det. Tanken på att han skulle krypa tillbaka, be om ursäkt, lova att viga varje dag av sitt liv åt att försöka göra mig lycklig. Men skulle jag förlåta? Skulle jag ta honom tillbaka? Nej.. Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag skulle inte ta honom tillbaka.