Det tog ett tag, men jag lyckades. Med min bäste väns hjälp, såklart. Jag frågade, helt enkelt. Två enkla frågor. Tänker du på mig ibland? Saknar du mig nån gång? Svaret blev, ja, mer än ibland, och ja igen. Lättnad. Det var allt jag behövde höra, nu känns det lugnt igen. Men jag vet inte om jag pallar med det här mellantinget. Det är så komplicerat och riskabelt. Jag längtar efter trygghet, men den lär dröja.

Samtidigt längtar jag efter äventyr. Det är en storm i min kropp och det ska bli spännande att se vad den lämnar efter sig. Nu borde jag sova..


N - Du är min ängel, mitt ljus, min bästa vän, min baby!