Är det något som skrämmer mig så är det att lämna ut mig själv. Men samtidigt kan jag inte hålla tyst ifall jag känner något för en annan människa. Det är nog min impulsiva sida som skriker ut känslorna vid första bästa (eller sämsta) tillfälle. Och nu ligger dom där.. Mitt emellan oss, och gror. Och dom är besvarade, i ungefär samma styrka som mina. Vågar jag satsa?