Two To Tango

Det känns en aning meningslöst att skriva här nu. Det är få jag känner som vet om att jag skriver den här bloggen, men han är en av dem, och han har listat ut att allt jag skrivit på senare tid handlar om honom. Det visste han väl egentligen redan från början, eftersom han känner mig mycket bättre än jag känner mig själv. Jag har inte direkt fått klart för mig vad det betyder, att han vet hur jag känner, men smärtan i magen säger mig att jag ännu en gång står kvar, ensam och naken, blottad och sårbar. Det värsta är att jag hade honom, en gång. Det är länge sen nu, men det spelar ingen roll. Det var jag som kastade bort honom. Jag verkar ha en tendens att göra så. Kasta bort de jag bryr mig om och sen inse att jag varit en idiot, igen. Man tycker ju att jag borde ha lärt mig efter Connys död.

Hade jag bara varit tyst, inte erkänt att det handlade om honom, då hade allt varit oförändrat. Vänskapen, den mest underbar vänskap jag någonsin varit med om, hade inte varit skadad. Men.. nu är det sagt.


Once again
I spoke my heart
Once again
I should'nt have

Once again
I find my self in tears
Once again
I try picking up the pieces

But when I realise
they no longer fit together
I cry some more
The edges seem to be
way to damaged
to ever recover

The words
already spoken
Can't take them back

Wont take them back

Thinking of you tonight
about what could have been
If I had'nt
Once again
Spoke my heart..

I can touch my own fear..

Något ni bör veta om mig är att jag är extremt impulsiv. Får jag en ide' som i mitt huvud verkar bra så ska det ske NU! På en gång, liksom. Och det är ofta jag får såna ideer. Nu har jag kommit på att jag ska åka till Irland. Men det är inget jag kan göra imorgon, liksom. Så jag antar att jag måste jobba på mitt tålamod när det gäller detta. Men vem vill inte åka till Irland?! Någon som varit där och vill dela med sig lite? Jag har en känsla av att The One finns i Irland!